Forskargruppen Rättspsykiatri

Forskargruppen Rättspsykiatri bildades i sin nuvarande form i början av 2008 och består formellt av två forskargrupper med samma namn, en vid Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet och en vid Institutionen för kliniska vetenskaper, Malmö, Lunds Universitet. Båda leds av Henrik Anckarsäter, och arbetet bedrivs integrerat mellan de båda grupperna i ett sydvästsvenskt nätverk. Forskargruppen arbetar mot Rättspsykiatriska vårdkedjan vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Verksamhetsområde Rättspsykiatri i Region Skåne, Rättsmedicinalverket, Kriminalvården och Statens Institutionsstyrelse och har flera kliniska kombinationstjänstinnehavare, som förutom forskning, utveckling och utbildning också arbetar kliniskt inom sina respektive professioner. Gruppbildningen har samlat personer med vitt skilda kompetensområden (psykiatrer, psykologer, socionomer, sjuksköterskor, filosofer, biologer och beteendevetare), vilket är en förutsättning för att framgångsrikt driva det arbete vi nu är engagerade i och utveckla nya projekt och kunskapsområden. Forskargruppen arbetar med åtta projekt som vart och ett leds av disputerade forskare i gruppen, innefattar flera studier och syftar till att etablera ny vetenskaplig kunskap och lägga grunden för verksamhetsutveckling på området. Vidare ansvarar vi för olika typer av utbildning (forskarutbildning för doktorsexamen eller licentiatexamen och grundutbildning och examensarbeten inom de olika professionerna).

Vår inriktning är rättspsykiatri i dess vidaste bemärkelse, det vill säga kartläggning och behandling av psykiatriska, psykologiska och neurobiologiska faktorer som nedsätter människors förmåga att anpassa sitt beteende efter gällande lagar och därmed avstå från att begå brott. Här kan man säga att rättspsykiatrin utgör ett komplement till den sociologiska kriminologin som på ett analogt sätt studerar sociala faktorer som påverkar människor i samma riktning. Rättspsykiatrin har kommit att arbeta nästan uteslutande med våldsbrott och personbrott (definierat som aggressiv antisocialitet), inte med egendomsbrott, ekonomiska brott, narkotikabrott eller andra brottstyper. Vår huvudfrågeställning kan formuleras som varför vissa människor uppvisar mer aggressiva antisociala beteenden än andra. Rättspsykiatrins vetenskapliga grundantagande innefattar att personer med en hög grad av aggressiv antisocialitet har en nedsatt förmåga att anpassa sitt beteende i enlighet med förväntningar ställda i samspelet med andra människor eller av samhället i stort, och att denna funktionsnedsättning avspeglas i beteendet. I den mån sådana handlingar i stället beror på att någon av fri vilja väljer att bete sig illa blir rättspsykiatrins förklaringsmodeller meningslösa.

Denna skillnad människor emellan i aggressivt antisocialt beteende är vår beroende variabel, alltså den faktor vi är ute efter att förklara, där fler tillfällen av uttryckt aggressiv antisocialitet och allvarligare konsekvenser bildar ett kvantitativt mått. Tidsaspekten är viktig, så att beteendemönstren antingen uppfattas i ett här-och-nu perspektiv eller i ett livsperspektiv. En viktig hypotes för forskningen på området är att aggressivt antisocialt beteende med barndomsdebut innebär en allvarligare problematik än sent debuterande aggressivitet av denna typ, och vi tror att även debutåldern skall ingå i en kvantifiering av svårighetsgraden av beteendemönstret även om vi ännu inte vet hur de olika komponenterna i detta mått förhåller sig till varandra matematiskt. Tidigare beteenden är alltid den starkaste indikatorn för framtida beteende. En klinisk beteckning för denna typ av beteendestörning är antisocial personlighetsstörning, som definieras av aggressiva antisociala beteenden med tidig debut, så kallad uppförandestörning före 15 års ålder. Personer med denna problematik utgör en till ett par procent av befolkningen, och står för över hälften av alla våldsbrott, särskilt de grova och de som riktar sig mot partners. På senare år har man också förstått att de utgör en stor del av vuxenpsykiatrins alla patienter, ofta med andra diagnoser som komplicerat den tidigare beteendestörningen, från schizofreni och olika psykoser till affektiva störningar, ångest och missbruk/beroende.

Efter att på detta sätt ha definierat den beroende variabeln är nästa steg att definiera de faktorer som kan förklara skillnaden oss människor emellan i aggressiva antisociala beteenden (så kallade förklaringsfaktorer, eller med synonyma termer oberoende variabler, bakgrundsfaktorer, riskfaktorer eller sårbarhetsfaktorer). Inom forskargruppen arbetar vi med olika förklaringsfaktorer som hämtas från kliniska skattningar av beteenden och upplevelser, psykologiska test av mentala förmågor, beskrivningar av sociala omständigheter, neurobiologiska variabler från undersökningar av blod och ryggmärgsvätska, hjärnavbildande och elektrofysiologiska metoder samt molekylär genetik.

Som en empirisk vetenskap utgår vi från att både den beroende variabeln och de olika förklaringsfaktorerna kan uppskattas kvantitativt. Vårt arbete måste börja med metodologiska överväganden för att bestämma vilka aspekter av det mänskliga vi kvantifierar, vad de säger oss, vad de inte kan säga oss, och vilka felkällor som kan påverka kvantifieringen. Kunskap etableras inom kunskapsteoretiska (epistemologiska) ramverk, där de vetenskapliga metoderna sätter gränser för vilka tolkningar de vunna resultaten kan få. Vi studerar aspekter av verkligheten. Om vi är medvetna om begränsningarna för ett kvantitativt närmande till mänskligt handlande är resten i grunden matematik. Sambanden mellan den mellanmänskliga variationen i aggressiv antisocialitet och de olika förklaringsfaktorerna kan beräknas (med hjälp av gruppjämförelser eller sambandsmått), liksom deras förklaringsvärde, det vill säga hur stor del av variationen i aggressiv antisocialitet som statistiskt kan hänföras till en viss förklaringsfaktor eller en viss kombination av sådana faktorer. I en ideal vetenskaplig modell skall självklart psykiatriska och psykologiska faktorer inkluderas vid sidan av sociala och biologiska faktorer, där den respektive betydelsen av de olika faktorerna bestäms empiriskt.

När så statistiska samband etablerats blir nästa steg att ta ställning till om förklaringsfaktorerna också är orsaksfaktorer till beteendet (i den mening som kallas INUS-villkor, alltså Insufficient, Non-redundant parts of Unnecessary but Sufficient Causes). En orsaksfaktor bakom ett beteende behöver inte vara en tillräcklig eller en nödvändig orsak, men måste vara icke-överflödig och tillsammans med andra faktorer tillräcklig för att orsaka beteendet. På gruppnivå, när vi talar om aggressiv antisocialitet i samhället, avgörs om en statistisk förklaringsfaktor också är ett INUS-villkor utifrån teoretiska överväganden av omständigheter som om faktorn i regel föregår beteendet i tid, om det finns en trovärdig mekanistisk förklaring av sambandet, och om man tror att beteendet skulle utebli om faktorn inte förelåg. Alkoholberusning kan exempelvis antas vara ett INUS-villkor bakom våldsbrott; det räcker inte för att orsaka beteendet (många berusningar leder inte till brott), det är inte en nödvändig förutsättning för beteendet (många fall av sådant våld har inte föregåtts av berusning), men det finns ett statistiskt samband mellan antisocial aggressivitet och berusning, berusningen kommer oftast före våldshandlingar, det finns en begriplig koppling mellan nedsatt omdöme och stegrad aggressivitet vid berusning, och slutligen finns många exempel på våldshandlingar vid berusning som är svåra att föreställa sig utan berusningen. Utifrån liknande överväganden antar vi inte att tatueringar är en orsaksfaktor bakom aggressiv antisocialitet oavsett eventuella statistiska samband mellan förekomsten av tatueringar och våldsanvändande. Det finns helt enkelt ingen trovärdig mekanistisk förklaring till varför tatueringar skulle orsaka aggressiv antisocialitet. Om någon forskare en dag hittar ett färgämne i tatueringar som leder till ökad aggressivitet hos djur i djurförsök skulle vi få ompröva vår slutsats. Slutsatser om orsaksförhållanden på basen av statistiska samband kommer därför alltid att behöva omprövas utifrån nya rön. Det är viktigt att minnas att all behandling av eller förebyggande arbete för att motverka aggressiv antisocialitet bygger på antaganden om orsaksförhållanden, eftersom det ju blir meningslöst att behandla en statistisk förklaringsfaktor som inte verkligen är en orsaksfaktor.

Så här långt är den rättspsykiatriska modellen teoretiskt enkel – eller borde åtminstone vara så. Svårigheten ligger i stället i att tillämpa den vetenskapliga kunskapen i ett enskilt fall i förhållande till ett visst brott (som ofta kallas klinisk tillämpning). Rättspsykiatriska, psykologiska och kriminologiska modeller identifierar orsaker till mänskligt beteende och fångar därmed sådana aspekter av det mänskliga som är orsakade (det vill säga i någon mening lagbundna). Vi kan alltså ingenting säga om vad som har sitt upphov i annat än orsaker, till exempel fri vilja, val som ont och gott, eller slumpen. Rättspsykiatrins förklaringsfaktorer kommer således att begränsa vår handlingsfrihet, inklusive förmågan till insikt (där ”normala”, i statistisk betydelse, kognitiva förmågor är en förutsättning för att kunna anpassa sitt beteende efter normer och lagar).

Vi kan sammanfatta förutsättningarna för vårt arbete så här: om rättspsykiatrin och andra vetenskaper lyckas kartlägga faktorer som tillsammans utgör en tillräcklig orsak till ett visst handlande (i vårt fall en akt av aggressiv antisocialitet) eller som förklarar 100 % av variationen i detta beteende kan vi säga att det inte finns något skäl att tro att personen ifråga haft utrymme att fritt välja sitt handlande. Men i de allra flesta fall förklarar våra förklaringsfaktorer delar av variationen eller utgör bidragande men otillräckliga orsaker. I dessa lägen kan vi förklara de delar vi kan - och beskriva den generella betydelsen av de olika förklaringsfaktorer som aktualiserats i fallet utifrån vad vi vet om antisocial aggressivitet på gruppnivå. Dessa omständigheter eller faktorer kan sedan ”räknas av” från den tänkbara frihet en människa haft i en viss situation, men kan inte säga något om den friheten, vilken i stället måste värderas av den som eventuellt vill ta ställning till en handlings moraliska betydelse, exempelvis jurister. Rättspsykiatrins uppgift är att förklara i hur hög grad vi kunnat identifiera sådana begränsningar av utrymmet för en människas handlingsfrihet, och samhället bör naturligtvis kräva att vi redovisar vår kunskap och slutsatser så exakt det bara är möjligt.

Här kommer nu en kort redovisning av de projekt vi arbetar med. Projektledare i gruppen och ledare för olika samarbetsgrupper och enskilda studier anges för varje projekt men naturligtvis arbetar många fler personer i varje projekt. För litteraturangivelser hänvisas till Publikationer under en separat flik på denna hemsida.

UPPRÄTT (Uppföljningsstudier i rättspsykiatri)

Projektledare: Thomas Nilsson

Detta projekt bygger på studier som startades av Anders Forsman och Henrik Anckarsäter på 1990-talet där vi nu följer upp flera kohorter av rättspsykiatriska undersökningsfall, dömda förövare av vålds- och sexualbrott samt institutionsplacerade ungdomar under lång tid för att studera utvecklingen av aggressiv antisocialitet och psykiatrisk ohälsa. I projektet ingår uppföljning av följande studiegrupper:

”The Gothenburg Forensic Neuropsychiatry Project” som består av 170 förövare av allvarliga vålds- och/eller sexualbrott (i två pilotstudier och en huvudstudie) som genomgick en rättspsykiatrisk undersökning mellan 1997 och 2001.

”The Gothenburg Sexual Child Abuse Studies” som innefattar alla 196 förövare av sexualbrott mot barn i Västra Götaland mellan åren 1993 och 1997 samt en grupp om 185 individer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning under samma tidsperiod i landet i samband med att de begått sexualbrott mot barn.

”The Malmö Clinical Forensic Psychiatry Cohort” som innefattas 102 vårdtillfällen för samtliga personer som under åren från 1999 till 2005 dömdes till rättspsykiatrisk vård efter rättspsykiatrisk undersökning och var bosatta i upptagningsområdet för Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

”Clinical, Actuarial, and Treatment-related prognostic factors in SiS institutions (SiS-CAT)”, som består av kliniska undersökningar av 110 ungdomar som var intagna vid en västsvensk SiS-institution mellan 2004 och 2007.

”Two Cohorts” som består av alla manliga förövare från Västra Götaland som mellan åren 1988 och 1990 (n = 110) respektive 1993 och 1995 (n = 180) var föremål för en rättspsykiatrisk undersökning.

Projektet har hittills, i de inledande deskriptiva studierna, beskrivit den centrala betydelsen av barndomsdebuterande överaktivitet, uppförandestörning och tidig debut av missbruk för aggressiv antisocialitet (Söderström med flera 2004, 2005, Gustavson med flera 2007). Bland personer med aggressiva antisociala beteenden i de grupper vi undersökt har mellan en tredjedel och hälften uttalade exekutiva funktionsnedsättningar (AD/HD) och mellan en sjättedel och en fjärdedel nedsatt förmåga till socialt samspel och kommunikation (atypisk autism snarare än klassiska autismspektrumtillstånd), och lika många har inlärningshinder. Vi arbetar nu med uppföljningsdata för att beskriva långtidsprognosen vad gäller vålds- och andra personbrott samt psykiatrisk hälsa. Risk- och skyddsfaktorer samt deras förklaringsvärde för utfallet kommer att beskrivas under de kommande åren.

FILUR (Filosofiska undersökningar i rättspsykiatri).

Projektledare: Susanna Radovic

Samarbetsprojekt med bland andra professorerna Helge Malmgren och Christian Munthe (Göteborg).

Sedan början av 2000-talet har vi haft ett omfattande samarbete med Filosofiska institutionen i Göteborg, vilket har lett till en antologi om Tillräknelighet (red Susanna Radovic och Henrik Anckarsäter, kommer på Studentlitteratur under hösten 2009) och ett special issue om de filosofiska problem som aktualiseras inom rättspsykiatrin (red Henrik Anckarsäter och Helge Malmgren, förbereds för International Journal of Law and Psychiatry). I dessa arbeten används idéhistoria, juridik, begreppsanalys, etisk analys och andra filosofiska metoder för att klargöra betydelsen av psykiska problem för risken att begå vålds- och andra personbrott och de kunskapsteoretiska och etiska förutsättningarna för den rättspsykiatriska vetenskapen och praktiken. Vi har också skrivit en översikt om etiska problem i rättspsykiatriskt forskningsarbete som är under pressläggning i Bioethics. Ett särskilt projekt (FILUR-ARK) studerar byggprojekt för rättspsykiatrin med idéhistoriska och arkitekturteoretiska metoder. Inom projektet ryms också kvalitativa studier av ansvarsförmåga och innebörden av psykiatriska diagnoser, bland annat AD/HD. Ansökningar för ett projekt som berör religionens betydelse i förhållande till brott, straff och vård av brottsförövare förbereds under våren 2009.

DIS-CAT (Early-onset behavioural disorders across diagnostic categories)

Samarbetsprojekt med bland andra professorerna Marion Leboyer, Christopher Gillberg, Maria Råstam och Elias Eriksson.

Detta projekt utgick från Henrik Anckarsäters postdoktorala arbete i professor Christopher Gillbergs barn- och ungdomspsykiatriska forskargrupp vid Barnneuropsykiatriska Kliniken (BNK) i Göteborg där han medverkade i flera studier kring de genetiska förklaringsfaktorerna bakom neuroutvecklingsrelaterade problem hos barn (som autismspektrumstörningar och AD/HD, se exempelvis Jamain med flera 2003, Durand med flera 2007) och beskrev deras påverkan på personlighetsutvecklingen hos vuxna (Anckarsäter med flera 2006). Ett internationellt projekt för att beskriva autismspektrumstörningar hos normalbegåvade vuxna startades 2005 av professor Marion Leboyer vid XIIe Parisuniversitetet och Henrik Anckarsäter och har beskrivits tillsammans med data från vuxenprojektet vid BNK i Göteborg av Björn Hofvander med flera (under publicering). Den kliniska utredningsmodellen som etablerades för projektet var tänkt att användas i en svensk nationell multicenterstudie av betydelsen av neuroutvecklingsrelaterade problem i barndomen för den kliniska bilden av psykiatriska och beteendemässiga problem i vuxen ålder. Hypoteserna var bland annat att vuxna med olika typer av psykiatriska problem men med barndomsproblem som gemensam nämnare har mer överlappande problem, mer ärftlig sårbarhet, mer kognitiva problem och en större personlighetsmässig skörhet än vuxna som fått samma psykiatriska diagnoser i vuxenlivet men haft en normal barndomsutveckling. Flera av de planerade delstudierna i detta projekt fick ställas in under 2007 på grund av sjukdom, men kommer förhoppningsvis att återupptas framöver.

DIS-CAT 2.0

Projektledare: Eva Billstedt & Björn Hofvander

Den grundläggande utredningsplan som etablerades för DIS-CAT-projektet kommer nu också att användas för ett projekt som syftar till att beskriva psykiatriska problem hos unga fängelsedömda förövare av vålds- och sexualbrott. Behov av psykiatrisk eller psykologisk behandling och särskilda insatser för att hjälpa personer med inlärningsproblem att etablera sig i samhället kommer att kartläggas, och de som deltar i projektet kommer att erbjudas en fördjupad utredning av kognitiva och utvecklingsrelaterade psykiatriska problem. Presentationen av psykiatriska och psykologiska problem, kognitiva förmågor och personlighet kommer också att jämföras mellan personer som haft neuroutvecklingsrelaterade problem redan under barndomen med dem som först utvecklat problem och beteendeavvikelser efter puberteten.

CATSS - DOGSS - HORSES

Projektledare: Sebastian Lundström & Henrik Anckarsäter

Samarbetsprojekt med bland andra professorerna Paul Lichtenstein, Maria Råstam, Christopher Gillberg, Marion Leboyer, Thomas Bourgeron, Elias Eriksson, docent Niklas Långström och dekan Clara Gumpert.

Dessa studier undersöker utvecklingsrelaterade psykiska problem och beteendeavvikelser hos alla svenska tvillingar i anslutning till deras 9-, 12-, 15- och 18-årsdagar. Projektet utgår från Svenska Tvillingregistret på Karolinska Institutet och leds av Paul Lichtenstein. Från vår grupp har vi bidragit till utvecklingen och valideringen av the Autism – Tics, AD/HD and other Comorbidities Inventory (A-TAC, instrumentet och material kring valideringen kan hämtas från www.childnps.se), ett skattningsinstrument för neuroutvecklingsrelaterade problem i barndomen som används i 9- och 12-årsintervjuerna (CATSS) och med kliniskt kunnande i DOGSS, som är en klinisk studie av 15-åriga tvillingpar där det tidigare beskrivits någon typ av problem hos somliga medan andra utgör kontroller. En 18-årsuppföljning (HORSES) planeras. Vi analyserar särskilt riskfaktorer bakom autismspektrumtillstånd och AD/HD, förhållandet mellan dessa problembilder och utvecklingen av personlighet, samt förhållandet till aggressivt antisocialt beteende. Omfattande molekylärgenetiska studier planeras för närvarande utifrån dessa studier.

STIX (STress-Intervention CSF healthy volunteers Study)

Projektledare: Caroline Wass

Samarbetsprojekt med bland andra professorerna Kaj Blennow, Elias Eriksson och Agneta Holmäng samt docent Henrik Zetterberg.
Centralt i vårt arbete har sedan 1990-talet varit olika undersökningar av neurobiologiska korrelat till aggressivitet. Tidigare har vi bland annat kunnat upprepa andra gruppers fynd av förändringar i pann- och tinninglobernas blodflöde hos personer med aggressiva beteendeuttryck (Söderström med flera 2000 och 2002). Vi var först att rapportera ett samband mellan kvoten av nedbrytningsprodukterna av dopamin och serotonin i ryggmärgsvätskan och antisocial aggressivitet inklusive nedsatt förmåga till känslomässigt socialt samspel (Söderström med flera 2001), ett fynd som vi sedan upprepat i två nya, oberoende undersökningar, den ena av rättspsykiatriska undersökningspersoner och den andra av normalpersoner (Söderström med flera 2003, Nilsson med flera, inskickat för publicering). I en grundläggande studie av kemiska markörer i ryggmärgsvätskan har vi beskrivit förändringar under stress (ortopedisk kirurgi) i genomsläppligheten över blodhjärnbarriären, koncentrationerna av signalsubstanser och olika hormoner, bland andra sköldkörtelhormoner och insulin (Anckarsäter R med flera 2007a, 2007b, 2008, Bromander med flera under arbete). Vi planerar nu flera nya studier av kemiska markörer i ryggmärgsvätska i förhållande till aggressivitet och nedsatta personlighetsfunktioner.

SD-BERA (Elektrofysiologiska avvikelser vid neuropsykiatriska tillstånd)

Projektledare: Anders Forsman

Beteendeavvikelser av olika slag hos barn och ungdomar kan signalera utveckling av allvarliga psykiska störningar senare i livet. Det kan till exempel röra sig om hyperaktivitetssyndrom och koncentrationsstörningar som AD/HD, autismliknande störningar, trotssyndrom, uttalad ängslighet med skolvägran och ibland udda beteende. Många av dessa barn kommer senare att utvecklas normalt medan andra kommer att utveckla personlighetsstörningar med aggressivt antisocialt beteende och/eller insjukna i olika psykossjukdomar. På ett tidigt stadium är det svårt eller omöjligt att avgöra vilken specifik vuxenpsykiatrisk störning som dessa prodromala symtom indikerar. Det har saknats objektiva mätmetoder av hjärnans funktion som skulle kunna ge ledtrådar.

Hjärnstamsaudiometri under stimulering med specialdesignat ljud (SD-BERA) uppvisar mycket specifika mönster bland annat hos personer som lider av schizofreni och AD/HD. Dessa sjukdomar/störningar kan särskiljas såväl från varandra som från friska referenspersoner. Detta ger en möjlighet att utnyttja metoden som stöd i differentialdiagnostiska sammanhang. Vi har därför påbörjat studier av rättspsykiatriska undersökningsfall och av personer med schizofreni med och utan specifik behandling i samarbete med forskare i Lund. Vi vill veta om avvikelser i SD-BERA föregår kliniskt insjuknande i schizofreni, om tidig upptäckt och intervention med farmaka och annan terapi påverkar det kliniska långtidsförloppet gynnsamt och om läkemedelsbehandlingen i sig kan monitoreras med hjälp av SD-BERA. Tack vare att undersökning av patienten tar mindre än en timme och analysen av digitaliserade mätdata tar mycket kort tid kan stora patientpopulationer och friska referenspersoner snabbt insamlas. Hittillsvarande resultat talar för att SD-BERA har en mycket hög sensitivitet och specificitet (< 90 % för bägge) för att skilja personer med schizofreni från psykiskt friska kontrollpersoner.

RAT (Djurstudier av aggressivitet)

Projektledare: Nora Kerekes & Anders Svensson

För att kunna hitta effektiv farmakologisk behandling av aggression behöver man förstå de biologiska mekanismerna bakom beteendet. En del kan undersökas kliniskt men för att få en detaljerad kunskap på receptor- och gennivå behövs också djurstudier, som ger unika möjligheter att studera aggressivt beteende och pröva olika behandlingsmöjligheter mot aggressivitet. Då det är svårt att klassa djurs aggressivitet som antisocial, tar djurmodellerna fasta på den grundläggande dimensionen av aggressiva beteendeuttryck. Bland råttor och möss finns dominant, territoriell eller maternell aggressivitet. Territoriell aggressivitet prövas i en modell som kallas ”resident/intruder modellen” där först en hanråtta (”residentråtta”) vistas tillsammans med en honråtta och etablerar sitt revir. Därefter tas honråttan bort från buren och en främmande hanråtta (”intruder”) sätts i buren. Intruder-råttan tas sedan bort och honråttan sätts tillbaka till buren. Proceduren upprepas några gånger. En del av residentråttorna kommer uppvisa ett s.k. offensivt aggressivt beteende mot intruderråttan. Genom att ge olika läkemedel till residenråttor som visar sådan aggressivitet kan man undersöka effekterna av läkemedlen på beteendet.

I vårt projekt använder vi ”resident/intruder”-modellen för att studera:
1. Aggressivt beteende hos råttor som prefererar alkohol
2. Aggression hos råttor som visat sig vara ohämmade, till exempel specifika råttmodeller för AD/HD.

Vi kommer också att undersöka eventuella korrelationer mellan aggression och specifika uttryck av receptorer och gener.

Betydelsen av vårt projekt är att det kommer att ge ökad kunskap om associationen mellan ohämmat (”impulsivt”) beteende och aggression samt mellan alkoholintag och aggressivt beteende, samt pröva olika behandlingsformer som kan påverka aggression. Överfört till den kliniska situationen kan kunskap erhållas om aggression vid AD/HD och betydelsen av alkohol i detta sammanhang. Vi hoppas också få ytterligare kunskap om det molekylärbiologiska underlaget till aggressivt beteende.

BABE (Biological Treatment of Aggressive Antisocial Behaviour)

Projektledare: Nóra Kerekes, Caroline Wass & Alessio Degl’Innocenti

Medicinsk behandling av aggressivt antisocialt beteende, som ett målsymptom i sig eller som en följd av en komplex psykopatologi, framstår som alltmer aktuellt. I dagsläget saknas det dock kliniska placebokontrollerade behandlingsstudier av aggressivt antisocialt beteende, och de behandlingar som ges inom kriminalvården och rättspsykiatrin saknar evidensstöd för denna indikation. En kartläggning över befintliga behandlingsstudier av aggressivt antisocialt beteende genomförs nu i forskargruppen för att belysa kunskapsläget och skapa relevanta utgångspunkter för egna kliniska studier. Projektet fokuserar läkemedelsbehandling men också alternativa behandlingsmetoder som kognitiv beteendeterapi, kosttillskott, sjukgymnastik, akupunktur och kortvariga beteendeterapeutiska interventioner. De farmakologiska behandlingsmöjligheterna inkluderar lugnande, antipsykotiska, antidepressiva, stämningsstabiliserande och hormonreglerande preparat, samt kosttillskott som förändrar kroppens metabolism av bland annat proteiner, hormoner och membran med aminosyror, vitaminer eller fettsyror.

I en nyligen genomförd ”proof of principle” studie, undersökte Wass och medarbetare effekten av tilläggsbehandling med aminosyran L-lysin på tio patienter med schizofreni. Resultaten visade att patienternas symptom förbättrades. Den underliggande mekanismen av L-lysins effekt är förslagsvis en sänkning av hjärnans kväveoxid (NO) produktion. Signalsubstansen NO verkar vara involverad i patofysiologin för schizofreni, depression och AD/HD, och i en nyligen genomförd studie visade man att NO systemet även är kopplat till impulsivitet och aggression (Reif et al, 2009). För att vidare undersöka effekterna av L-lysin på psykopatologi och aggressivitet planeras nu en serie studier av ungdomar med aggressivitet, rättspsykiatriska patienter och klienter i Kriminalvården.

Ytterligare information, kontakt

Vår samlade forskningsansats med fokus på de deskriptiva studierna kring utvecklingen av aggressiv antisocialitet finns beskriven i det bilagda forskningsprogrammet ”Antisocial personlighetsstörning…”. Vidare finns här på hemsidan ett forskningsprogram för FILUR-projektet, ”Den ’galne brottslingen’ och det goda samhället", och ett forskningsprogram för DOGSS-studien.

Inom gruppen ryms också delar av den forskargrupp som fram till bildandet av den aktuella gruppen leddes av professor Anders Forsman vid institutionen (”Biologisk och forensisk psykiatri”). De rättspsykiatriska delarna av denna grupp har integrerats i forskargruppen Rättspsykiatri, medan de personer och studier som främst fokuserat psykostillstånd kvarstår som en separat undergrupp under ledning av professor Forsman.

Forskargruppen arbetar också tillsammans med Svenska Rättspsykiatriska Föreningen för att utveckla specialistutbildning i rättspsykiatri över webb:en.


För mer information om vår forskning, se våra forskningsprogram och publikationer, eller kontakta oss genom professor Henrik Anckarsäter, henrik.anckarsater@neuro.gu.se, eller med någon av forskarna direkt.

Utvecklingen av den rättspsykiatriska forskargruppen i Göteborg

1993 Anders Forsman rekryteras som adjungerad professor i rättspsykiatri av Rättsmedicinalverket och Göteborgs Universitet. Agneta Brimse och Monika Montell följer med till den nya verksamheten.

1995 Henrik Anckarsäter (då Söderström) börjar forskarstudier och blir ett år senare ST-läkare i rättspsykiatri vid Rättspsykiatriska Avdelningen. Tillsammans med Anders Forsman startas The Gothenburg Forensic Neuropsychiatry Project och The Gothenburg Sexual Child Abuse Studies. Anita Carlstedt, Anna-Kari Sjödin och Anders Manhem arbetar I olika projekt.

1998 rekryteras de disputerade psykologerna Thomas Nilsson och Åsa Bergwall.

2000 Första internationella vetenskapliga publikationen från gruppen, som följs av ett stigande antal publikationer varje år.

2002 Henrik Anckarsäter disputerar på avhandlingen ”Neuropsychiatric background factors to violent crime”.

2003 Ola Ståhlberg rekryteras som forskningsassistent och FILUR samarbetet inleds. Första stora externa anslagen beviljas från Vetenskapsrådet och Statens Institutionsstyrelse. CATSS och SiS-CAT studierna startas.

2004 Henrik Anckarsäter flyttar till Malmö för att bli chefsöverläkare för Rättspsykiatriska kliniken där och året efter docent i allmän psykiatri i Lund. Det sydvästsvenska nätverket bildas. Under de kommande åren rekryteras många nya medarbetare i Malmö, bland andra sex doktorander, ett tiotal uppsatsskrivare och sekreteraren Anita Larsson.

2006 Henrik Anckarsäter blir gästprofessor vid Université de Paris XII och ett omfattande samarbete med kliniker och genetiker i Paris etableras.

2007 Fakultetsprofessuren i Göteborg skapas genom ett samarbetsavtal mellan Göteborgs Universitet, Rättsmedicinalverket och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Docent Lennart Meyer blir ny verksamhetschef i Malmö och ingår i gruppen. Anders Yngvesson Rastenberger blir ny sekreterare i Malmö. Henrik Anckarsäter är halvt sjukskriven större delen av året och flera projekt ställs in. DOGSS-projektet kan trots detta startas av Sebastian Lundström, och UPPRÄTT Malmö tillkommer på initiativ av Marielle Nyman och Helena Andreasson som skriver magisteruppsats i omvårdnad.

2008 Henrik Anckarsäter tillträder fakultetsprofessuren och bildar tillsammans med Anders Forsman forskargruppen i nuvarande form. Docent Peter Andiné ingår i gruppen och blir avdelningschef vid Rättspsykiatriska avdelningen i Göteborg medan MD Christian Möller blir ny chefsöverläkare. Docenterna Agneta Nilsson och Birgitta Rembeck samt två doktorander ingår också i gruppbildningen. Gruppen får nya lokaler i Lillhagsparken och Åse Holl blir ny sekreterare där. Avtal om samarbete med Kriminalvården som finansierar tre tjänster inom gruppen som en FoU grupp Göteborg inom myndighetens utvecklingsenhet. Fyra framgångsrika halvtidskontroller för doktorander i gruppen. Stort arbete med FILUR gruppens internationella publikationer och datainsamling kring rättspsykiatrins alla byggprojekt i landet med arkitekten Morgan Andersson.

2009 En rad strategiska nyrekryteringar kan genomföras: Sebastian Lundström flyttar från Malmö till Göteborg, FD Nóra Kerekes, FD Caroline Wass och docent Alessio Degl’Innocenti rekryteras särskilt för att förstärka den biologiska forskningen och planera för den behandlingsforskning som kommer att bli framtidens stora utmaning för gruppen. För detta syfte inleds också ett samarbete med MD Anders Svensson. FD Eva Billstedt rekryteras för att tillsammans med Björn Hofvander och Märta Wallinius starta kriminalvårdsprojektet DIS-CAT 2.0 och FD Susanna Radovic och FD Christer Svennerlind rekryteras för att arbeta med filosofiska projekt i gruppen. Efter ett seminarium inleds planeringen av ett projekt kring religionens betydelse i förhållande till brott och kriminalvård. Ny disputation planeras till höstterminen för Björn Hofvander i Malmö. Henrik Anckarsäter blir gästprofessor vid Lunds Universitet för att vidareutveckla Malmö-delen av verksamheten. En bok om Tillräknelighet färdigställs för Studentlitteratur och kommer att presenteras vid årets bokmässa i september. Samarbetsavtal träffas med Statens Institutionsstyrelse. På så sätt har vi bildat en verkligt tvärvetenskaplig forskargrupp på en historiskt unik plattform för forskning, utveckling och utbildning kring aggressiv antisocialitet med alla de statliga verksamheter som arbetar med gruppen psykiskt störda lagöverträdare, sjukvården och universitet. Den 8 maj invigs FoUU enheten av justitieminister Beatrice Ask. Vår målsättning är att om tio år förstå utvecklingen mot aggressiv antisocialitet hos den procent av befolkningen som står för mer än hälften av alla våldsbrott och ha etablerat effektiva behandlingsformer mot sådan aggressiv antisocialitet som har psykiatriska orsaker.